• August Martinsson

30 DAGAR PÅ SIDENVÄGEN

Uppdaterat: jan 31

Från Baku till Katmandu innan corona.

130h räls, 34h hav, 50h asfalt/grus.


Chauffören pekar mot den överfulla lokalen, jag tittar på klockan och pappa försvinner mot växlingskontoret. Jag tänker att skyskraporna skulle skrämma livet ut Turning Torso. Det går en båt klockan ett bli inte sena, sa rederiet när vi ringde. Resan från Baku till Azerbajdzjans största hamnstad Alat blir stressig, de sju milen kantas av oljepumpar som suger upp jordens inre. Ute i havet står riggarna på rad, solen bränner och klockan tickar långt över ett.


Väl framme vid hamnen möts vi av vakter som säger, no boat today, boat tomorrow. Medan taxin försvinner bort i soldiset, skrattar vakterna och säger något vi inte förstår och skrattar igen, sedan släpper de in oss på hamnområdet. Efter en timme hittar vi fram till den vita container som hyser biljettförsäljning. Vi knackar på och och blir utskällda. Det ska gå en båt, men vi får inte köpa biljetter. Efter tjat och viftande med dollars får vi tillslut köpa biljetter, biljettförsäljaren vill inte ha några extra pengar och fortsätter skälla medan vi går bort mot båten.


Ut på Kaspiskahavet

Åtta timmar senare kliver vi på, det luktar diesel och tågvagnar står i täta rader när vi följer de utmålade fotstegen på det grönmålade golvet som leder oss förbi motorer, maskiner och trånga trappor. Det gick inte köpa proviants i hamnen, väl ombord letar vi därför efter något att handla, men pengar gör ingen nytta på båten. Tre arrangerade måltider, en bänk på däck, annars bara hytten eller det gröna sällskapsrummet där lastbilschaufförerna samlades. Det blev flera omgångar schack under de 35 timmar innan vi angjorde Aqtu i Kazakstan mitt i natten. En svarttaxi tog oss direkt till tågstationen i Aqtu cirka en timme från hamnen. Vi kommer fram trettio minuter innan tåget till Nukus avgår. I biljettkön träffar vi Alberto. Han hjälper oss med biljetter till Uzbekistan och blir vår guide och vän.


Första tågresan

​Ombord får vi en över- och en underslaf ihop med Alberto i den öppna vagnen. Han plockar upp muggar, tekanna, bröd, ägg, musslor, vatten och läsk, det var som han räknat med besök. Till vardags säljer han rosor till förälskade par på restauranger i turiststaden Buchara. Kameler, öken och små byar syns utanför fönstret. Samma väg som Sven Hedin gick för strax över hundra år sen. När tåget stannar kommer det på försäljare, så vi snyltar inte på Alberto hela resan. Jag frågar hur lång resan är. Alberto pekar oklart på min klocka och jag nickar utan att fatta. 32 timmar senare går vi av i Nukus, och efter första hotellnatten på resan besöker vi konstmuseet, Savitskij Karakalpakstans där förbjuden avantgardistisk konst från Sovjettiden visas i flera våningar. Allt från oljetavlor till snidade statyer i moderna lokaler, museet är det viktigaste i regionen och sägs vara vara lika viktigt Lovren.


Nukus

Stadens basar ligger intill universitetet och ett stenkast därifrån floden Amu-Darja vilken börjar i Aralsjön som minskade i yta efter Sovjets bevattningsexperiment. Vi handlar nötter, vatten, solkräm och tyg, resplanen tillåter inte några längre stopp. Tåget mot Samarkand går kl 17.00 och redan en timme efter är vi installerade och har nya vänner på tåget. Konduktören visar upp deras rum, en egen kupe och skriver 100 000 på en lapp. Vi tackar nej och klättrar upp på de smala britsarna, bäddar och somnar snart. Det är varmt under natten och svetten rinner, men tåget vaggar oss snart till sömns igen. Samarkand, sidenvägens centrum. Vi kliver av tåget tidigt på morgonen och går mot centrum. Efter några kilometer vinkar vi åt en taxibil och blir avsläppta precis utanför Ragistan. Vi äter frukost i parken medan solen får mosaiken att dansar på väggarna. Platsen har tjänat som avrättningsplats, lagerhus och är nu Uzbekistans största turistattraktion. Vi bor på ett litet hotell och vilar några timmar innan vi på kvällen tar oss till ett hamambad. Andra dagen i Samarkand besöker vi basaren och handlar sjalar, kryddor och kylskåpsmagneter. Till lunch blev det Lavash, en typ av kebabrulle.

Mot huvudstaden

Tåget mot Tasjkent huvudstaden i Uzbekistan går mitt i natten och tar fyra timmar. Vi får åtta timmar i huvudstaden. Centrum kan liknas vid vilken europeisk stad man vill med små cafeér. Till lunch äter vi nationalrätten Plov som består av stekt ris med grönsaker och fås serverat med eller utan kött.

Almaty, skybar och teckno

Klockan 17 är vi på tåget igen, i egen kupé lämnar vi Uzbekistan på ett modernt tåg där maten lagas ombord, vi äter stekta grönsaker med ris. Destinationen är Kazakstans tidigare huvudstad Almaty och 19 timmar senare går vi in på Hotel Kazakstan som byggdes under sjuttiotalet, ett 28 våningar högt komplex med skybar och restaurang på toppen. Historiens vingslag gör sig påmind i det mindre moderna rummet.

Vi har en natt i Almaty, vi tar en linbana upp till Koktobe park och tittar ner på hotellet som reser sin blinkande krona mot skyn. Nere igen tar vi en guinness och pratar engelska i området utanför hotellet, det är modern och erbjuder internationell mat. Natten avnjuts på skybar och senare tecknoklubb Vzletnaya, en nedlagd fabrik omgjort till dansställe. Fulla, höga och glada ungdomar dansade och fyllde den uteplats som även fungerar som galleri, skulle kunna varit i Malmö.


En lite trött dag med opera som final

Klockan ringer vid niotiden och vi är fortfarande trötta efter natten men det pressade schemat får upp oss. Först frukost, sen nationalmuseet för att sedan springa till National Operan. Vi förstår inte mycket av första akten, men vill egentligen se klart, tittar på klockan och lämnar operan för att ta oss närmare stationen. Vi röker en shisha och försöker vila lite på ett cafe, två timmar senare är vi på stationen och går igenom säkerhetskontrollen. Med oss i samma kupé reser en kvinna som ligger på överslafen. I tullen till Kina kom militärer och vände upp och ned på kupén och vi fick ta med oss allt från tåget och blir förda till en stor byggnad, där väskorna gås igenom grundligt, de tittar även på bilderna vi har i kameran och mobilerna. På grund av kartor över Kina beslagtas alla guideböcker. Efter att vi fotograferats och lämnat fingeravtryck kommer tullpersonalen in i väntrummet. De ställer upp sig på led och på order marscherar de iväg och vi får gå tillbaka till tåget.

Mot Kina

Efter trettiofyra timmar är vi i framme i Urumchi i Kina och google slutar fungera. Här talat man arabiska och kinesiska. Övervakningen är enorm, kameror överallt och taxibilar med galler för framsätet och vid entrén till affärer kontrolleras vår väska, medan de tar kort på pass och på oss. Vi spelar schack på rummet och går omkring på stan. Vi blir inte så imponerade av staden. Efter två nätter tar vi snabbtåget till Xining, en tågresa på nio timmar.

Xining ligger på 2300 m över havet, vilket vi känner direkt. Vi tar in på ett finare hotell. Vi gör små dagsutflykter runt i staden, bland annat till parken Xining Nanshan som ger en fin utsikt över staden. Xining är för många sista stoppet innan Tibet och Lhasa Vi stannade tre nätter.

Tibet eller Kina?

Vi kliver på världens högsta järnväg och passerar högsta passet på nästan 5100 m över havet. Framme i Lhasa möts vi av Kina flaggor, det stora sjuttio års jubiléet toppas med bilder på Mao. Tibet har fram till början på 2000-talet haft en visst självstyre, men idag är det mest namnet autonoma Tibet som för tankarna till självstyre.

Luften är betydligt tunnare i Lhasa, vi får huvudvärk och påminner varandra om att dra ned på tempot och cigarrerna. Vi går korta rundor på stan och besöker tempel och andra byggnader, övervakningen är påtaglig även här. På taken skymtar svartklädda personer som sägs vara snipers. Jakten på Dali Lama är känns mer aktuell än någonsin.

Palatset

Potalapalatset är den byggnad som symboliserar Lhasa mest, det användes som regerings byggnad fram till Kinas intåg på femtiotalet. Templen är fulla av guldprydda Buddhastatyer och luften fylls av härsket jakfett. Jaken lever på höga höjder och fettet används bland annat till att hålla ljusen brinnande i templen. Gatorna vimlar av munkar i vinröda kläder och marknader pågår överallt. Mycket är uppbyggt för turister men även munkarna handlar bönesnurror och buddhafigurer. Vi tröttnar ganska snart på Buddha och guidens prat.



Högsta berget på avstånd

Efter några dagar i Lhasa börjar resan mot Kathmandu. Två nya zeeländare, en portugis och två kvinnor från Burma är med på turen. På 5300 meters höjd över havet besöker vi Mount Everests basläger. De sista toppsökarna för året försvann i september. Vi bor i något som kan liknas vid ett hostel, på vårat rum är det tio minusgrader, ingen värme och de tre hålen i lerbyggnaden ska likna toalett. Det finns inget rinnande vatten och stämningen är sisådär bland de turisterna som inte kan stå och skita. Men att se Mount Everest bli röd i solnedgången samtidig som sherpasarna berättade om hur jävligt det kan vara där uppe gjorde det bättre.

Nästa morgon syns inte Everest till, molnen ligger tunga över Himalaya. Jag sög slut på syrgasen och maxade värmefilt under natten. Vi längtade ner till höjder där det gjorde nytta att andas. Efter tolv timmar i buss kom vi fram till gränsstaden där vi stannar över natten. Hundratals små lastbilar står vid sidan om vägen, som vi i minibussen seglar förbi. De var målade med alla möjliga färger och budskap. Kontrollen går smidigt, några av turisterna får sina guideböcker om Kina beslagtagna. Inpasseringen till Nepal var enklare, under presenningar tittade de igenom vår väska och sedan blir vi visade till en 4x4 pickup.

Mot mysteriernas och drömmarnas stad

Färden i pickupen till Kathmandu tar tio timmar och vi kommer tio mil. Vägen är allt utom en väg, stegräknaren på mobilen kommer upp i tjugofemtusen steg, chauffören berättar att vi har tur som åker sommartid, på vintern kan det ta dagar att köra sträckan. Under resan passerar vi sagolika byar uppklistrade på gröna berg där topparna försvinner upp i molnen, vädret är behagligt och det kalla och överorganiserade Kina känns långt bort. Luften känns fantastiskt frisk, lätt och befriande. Vi kommer bakvägen in till Kathmandu, gruset byts till asfalt och hus syns oftare. Det finns inga gatlampor, ljuset kommer från ljusslingor. Staden firar Tihar när vi anländer. Man firar Yama, dödsguden, och andra gudar under fem dagar. Många är lediga och gatorna är fulla av turister och lokalinvånare. Stadens centrum är som en stor basar med affärer, stånd, restauranger, växelkontor, barer och även ljusskygga verksamheter. Butiksägarna skapar mandalas av färgad sand med stor precision utanför sin butiker, de liknande stora blomstrande hjul. Vi spenderar tre nätter i staden och blir klippta och rakade av de snabbaste saxar och knivar jag sett. Barberaren kan inte vara mer än sjutton år, och allt avslutas med en hamam liknande massage. Maten, människorna och festivalen gjorde besöket i Katmandu bland det bästa på hela resan. Vår resa gick mot sitt slut och endast hemfärd återstod. Flyget till Kastrup via Istanbul avgick klockan halv ett från den lilla flygplatsen bara femton minuter från centrum.


Minnena som sitter starkast kvar i efterhand är tågresorna, hur tåget sakta makade sig fram och hur vi i vagnen lärde känna varandra. Soluppgången över Samarkand och de tusen meter höga gröna bergen i Nepal känns långt bort när detta skrivs. Resan gjordes med minimal planering, visumet till Kina krävde dock en del planering, annars gick det bra att fixa allt på stationerna under resans gång.


96 visningar